Att få diagnosen

Att få diagnosen

2014-10-27 12:56 #0 av: IngridSvensson

Här berättar jag om hur jag fick diagnosen, och hur det kändes att få denna diagnos.

Sedan min mens började när jag var 12, har det varit ett återkommande helvete. I 11 år har jag trott att min smärta varit normal, även fast jag inte haft mens just i det tillfället. Att ha så mycket mens och värk var det normala, trodde jag. 

Tills en dag. Vi hade haft en fjälltur med hundarna en vacker septemberdag, och livet var underbart. Morgonen därpå vaknade jag klockan 6 av att jag hade en värk utan dess like. Värken fortsatte under dagen och jag tog Ipren, ibumetin, treo och Alvedon. Inget hjälpte. Tänkte att en promenad skulle hjälpa, men det gjorde smärtan värre. Jag kunde inte gå, inte röra på mig och sitta kunde jag inte. Det här var inte normalt tänkte jag. Dagen efter ringde jag gyn och fick en akuttid. 

Först undersökte de mig med ultraljud och de hittade ingenting. Men de såg att jag hade ont, så jag fick skjuts ner till akuten. Där blev jag undersökt av tre läkare. Jag hade mycket vita blodkroppar i mitt urin, så jag hade en inflammation av något slag, konstaterade dem. En läkare lyfte mitt ben och petade mig i magen och jag trodde att jag skulle dö, för att det gjorde så ont.  De trodde att det var blindtarmen. 

Nu skulle jag göra en laparoskopi för att kika hur blindtarmen mådde. Efter många timmar fick jag opereras och jag vaknade upp två på natten. Min första fråga var om de tog bort blindtarmen. Men en sköterska svarade med "Det finns något som heter endometrios.." Då började jag gråta, för jag hade faktiskt läst om den här sjukdomen och vad den innebar. 

Dagen efter kom en doktor och berättade om vad sjukdomen var, hur den kan te sig och lite annan fakta som berörde mig. Min största sorg var ifall jag mindre fertil. Doktorn sade att jag inte hade haft cystor och äggledarna såg bra ut, och det var huvudsaken. Jag blev ordinerad att äta p-piller och sedan blev jag hemskickad. 

Det var allt jag fick reda på från doktorn, men jag har så himla många fler frågor. Tyvärr har hon lite tid över, så jag får helt enkelt förlita mig på andra som har kunskap i denna sjukdom. 

Att ha fått denna diagnos känns som en lättat dock. Nu vet jag varför jag haft så ont i mellan åt. Det är inte bara smärtan som jag fått förklarat, utan varför jag helt enkelt är så trött ofta.

Men livet fortsätter och jag får helt enkelt lära mig, att leva med denna diagnos.
Regnbåge



Anmäl
2014-10-28 21:53 #1 av: Aleya

Får jag undra var din endometrios sitter?

Det hemska är väl att det går i vågor hur man kan hantera och acceptera sjukdomen.

vissa dagar så flyter allt, och andra sjunker man till botten.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2014-10-28 23:49 #2 av: IngridSvensson

Jo så är det ju. Man får njuta av de bra dagarna. Den sitter i buken och tjocktarmen mestadels.

Anmäl
2014-10-30 16:43 #3 av: Aleya

Vilket jäkla ställe. Hade själv oturen att ha på ena äggstocken. :(

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2014-10-30 20:38 #4 av: IngridSvensson

Vad tråkigt. :/ vi får hoppas att behandlingen hjälper mot inflammationen.

Anmäl
2014-11-12 14:39 #5 av: BlackandBlue

jag hade cystor på båda mina äggstockar/ledare vid min operation :S, vet ni hur snabbt de kan komma tillbaka ? för tror jag börjar känna av just den smärtan igen som försvann efter operationen :S

Anmäl
2014-11-12 16:01 #6 av: IngridSvensson

Jag har inte haft några cystor än så länge, så jag kan tyvärr inte svara på det. Men känner du igen den typen av smärta, bör du kontakta din läkare tycker jag.  Det är nog säkert olika hur pass snabbt de kan komma tillbaka, så fråga din läkare ifall du är orolig.

Anmäl
2014-11-12 16:43 #7 av: Aleya

#5 uppsök läkare. Det är bättre än att sitta och bli inlagd i falsk förhoppning.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2015-01-16 17:09 #9 av: BlackandBlue

vi hart gjort en undersökning men inga som syns. så antingen bara att smärtorna blivit värre eller att behandligen börjar tappa lite. så har fått mer hormoner nu så nu hoppas vi på att det ska bli bättre. men den tröttheten man ständigt har o orken som inte finns o att man inte orkar hålla samma tempo som andra i sinomgivning. har tyvärr aldrig ens varit nära påa tt bli bättre :S

Anmäl
2015-01-20 18:21 #10 av: IngridSvensson

Kan nog vara så #9

Det är tråkigt när det är så. Har haft ett långt skov i höst nu, men börjar bli på bättringsvägen. Har bara ont under mens nu och inte så ont i övrigt som jag hade tidigare. Men trött är man jämt känns det som. Och lätt trött blir man. Håller med dig, man har inte alls samma tempo som de i sin omgivning tyvärr..

Anmäl