Min Endo.. En liten historia om hur min Endo, hur den upptäcktes & hur den påverkat mitt liv, medvetet & omedvetet. Sommaren -06, vi var överlyckliga. Vi skulle få bli 3 i familjen. Lilla bebisen mådde bra & jag mådde bra, allt såg bra ut på ultraljudet & bebisen växte bra. Blev beräknad till 10 Mars -07. Hösten gick och det blev december, hade en vecka kvar att jobba innan jul innan jag skulle få gå hem på havandeskapspenning. Så på eftermiddagen märkte jag att det kom något i trosorna. Upptäckte snart att det var blod. Blev livrädd och gick på toa, kom ännu mera blod, massa blod. Vi åkte till akuten i stan. Men blev genast ivägkörd i en ambulans för de hade ingen förlossningsavd. Vi tänkte att det bara var en sån liten blödning man kunde få vi skulle vara hemma på kvällen igen. Blev inte riktigt som vi tänkt oss. De upptäckte att moderkakan hade lossnat. De för mig in på op & gjorde ett urakut snitt. Behöver jag säga att allt gick så snabbt? När jag vaknade på intensiven fick jag veta att det blev en liten pojke. 1015g 37cm lång, född i v27 +3. En pojke?? Vi var ju så säkra på en flicka. Under operationen hade jag förlorat 2,5 liter blod. De tog alla möjliga prov, blödarsjuka m.m, men upptäckte inget varför den lossnade. Så vi misstänkte att mitt jobb hade orsakat det, då jag körde stora skumpiga maskiner. Följande 3 mån låg vi på 2 olika sjukhus, grabben skötte sig fint. Mitt snitt läkte bra. Jag fick mensen igen efter ca 1 mån, vilket sköterskorna tyckte var bra, då repade sig kroppen. Åren flöt på. Tyckte att mensvärken blev värre & värre & rikligare. Men det är normalt efter en förlossning hade jag hört. Ibland hade jag så ont att jag bara kunde ligga i fosterställning, tuggade Ipren & värmekudden på magen för att få magen att sluta "krampa", hjälpte inte jättemycket. Våren -12 upptäckte jag en liten kula på ärret från kejsarsnittet. Några i familjen fick känna på den. Vi tyckte det kändes som en broskbildning eller något sånt, skulle hålla koll på den. Under sommaren blev det värre, den blev större & gjorde ont. Under förhösten gick jag till läkaren, han trodde på ärrbråck. Jamen det låter rimligt tyckte man ju. Väntar på remiss till kirurgen för att de ska få göra en utvärdering. Kommer dit efter lång väntan (som vanligt i vården). Så visste han inte om det var dom eller gyn som skulle ta det iom det var gyn som gjort snittet. *gah* Så lite till väntetid innan man kom till gyn. Nu hade det hunnit bli november. Gyn-läkaren skickade tillbaka till kirurgen att det var deras uppgift, så tillbaka till dom igen. Efter en vecka fick jag tid dit igen, gick ju snabbt. Så skickar de remiss till op. Fick tid i början av Januari, nu hade jag riktigt ont av kulan. Visade sig sen att det inte var något bråck. Utan en ful missbildning med Endometrois som trängt ut genom snittet. Fick en smärre chock. Gyn-läkaren har aldrig varit med om detta, hon har ändå varit gynläkare i 40 år. Har ni det tjejer? Nu började medicineringen, skulle prova P-piller i 3 månader. Gav dock inget resultat, blev bara värre. Fick tid i slutet av Maj för att prata om operation. Hon ville att de skulle gå in & konstatera & se hur mycket Endo jag hade. Javisst det blir bra, så fort som möjligt sa jag så jag slipper ha så ont. Hon skrev ut diclofenac som Smärtstillande. Men det hjälpte inte ett smack. Fick istället Panocod. Det hjälpte bra, men blev hög som ett hus. Fick veta nu att op stängde under 6v under sommaren. Endast akuta fall. Var inte detta akut?! Kändes som ett slag på käften. I Juni orkade jag inte jobba längre pga smärtorna. Kunde inte jobba med Panocod i kroppen, var helt borta med dom. Blev sjukskriven av min allmänläkare för att det fanns inga tider hos gyn förrän i aug pga personalbrist. Mina kollegor var väldigt förstående. Försökte ta de tyngsta uppgifterna. Men jobbar man i hemtjänsten så är det inte alltid man har en snäll kollega jämte sig. Ringde & var på dom på operation att jag hade så ont, kunde inte sova på nätterna, & sov jag så svävade jag mellan vaken & lätt sömn. Vaknade varje gång jag skulle vänta mig. Jag blev ju ett vrak. Så ringer sköterskan från op, vill du bli opererad om 2 veckor? Ja tack gärna. De ansåg mitt vara akut, nu när jag var sjukskriven, när jag hade börjat gråta sista gången när jag pratat med dom pga att jag var så nere & hade så ont & kände mig så hjälplös. Jag såg framemot det, samtidigt som jag var fruktansvärt nervös. På operation somnade jag gott & vaknade gott. Hade såklart rätt ont efter, men fick bra Smärtstillande. Läkaren hade upptäckt och tagit bort stora sammanväxtningar på hela vänstersidan av buken, tarmarna satt fast i bukväggen, livmoder & lite annat hade med fått sig en omgång med instrumenten. Inte så konstigt att jag haft jätteont. Så var det fullt av Endometrios i hela buken. Därav denna trötthet. Klart jag var trött, det hade ju fått härja fritt i 6,5 år i magen. Man känner inte sig som en bra sambo eller mamma eller vän, när man har så ont, är så kroniskt trött. Man blir lättretlig, ätit taggtråd till frukost liksom. Men nu efter operationen, när allt lagt sig till rätta igen mår jag mycket bättre. Äter dyrgriparna Visanne. Jag hade hoppats slippa dessa omtalade piller, rädd för alla biverkningar. Hade velat ha hormonspiral istället, men det var inte till att tänka på tydligen. Funderar nu på om detta orsakade att moderkakan lossnade.. Hade de tagit prov redan då, dec -06, så hade jag kanske blivit hjälpt redan då, hade jag inte behövt få så mycket sammanväxtningar. Men nu håller jag & alla i min närhet tummarna att Visanne ska hjälpa mig. Det blir inga fler barn, som vi egentligen hade önskat, jag vågar inte. Tänk om det händer igen. Vi har vår goa Mathias, som tydligen ska betyda - Guds gåva. Så detta var säkert meningen från början. Har senare fått veta att killen i ambulansen som satt bak med mig hette, just de, Mattias.. Kusligt! Nähä tjejer, detta var en historia om mig & min Endo. Någon annan som varit med om något liknande får ni gärna höra av er. Nu är det dags & gå ut med hunden. Många styrkekramar till er! Författare: Jessica Rössel