Jag sökte vård för första gången när jag var 20 år för överjävlig mensvärk men blev i princip upplyst om att det bara var att stå ut. Och man gör ju det, när man måste för man har ju inget val. Jag fick min diagnos vid en ultraljudsundersökning där syftet var något helt annat, men man såg endometrium också i min äggstock så då blev jag diagnostiserad. Då var jag 27. Det förklarade många problem jag haft genom åren.

Jag mår ändå hyfsat med medicin, men om jag fått en korrekt diagnos tidigare så hade sjukdomens utbredning kunnat förhindras, jag har nu mycket Sammanväxningar i bukhålan som besvärar mig i form av smärtor och ständig kissnödighet men sjukdomens utbredning kan ju inte göras ogjord och jag har varit tvungen att operera bort en äggstock som endon förstörde. Men i nuläget så är jag ändå nöjd med min medicinering och är medlem i endometriosföreningen och tycker att det känns skönt att prata med andra som också försöker acceptera livstidsdomen som diagnosen innebär.

#1 Vilken tur att de hittade endometriosen då iallafall! Men synd att många av oss får höra att vi ska stå ut med vår mensvärk.

Förstår att du måste ha det jobbigt, styrkekramar! 🌺

Jag är inte helt diagnostiserad ännu, men det är troligt att jag har denna sjukdomen.

Jag har genom mitt liv haft otroligt problem med min magen, men det har inte funnits något fel.

Det var först när jag träffade personer med Endometrios i deras släkt och jag började läsa på om sjukdomen som jag insåg att detta är ju jag och mina problem.

Den första läkaren jag sökte till på vc var en kvinna och hon bara fnös och sa: Ja men vad ska vi göra då du kan remittera dig själv till gyn?
Hade jag vetat det så hade jag ju inte besvärat vårdcentralen och deras dyrbara tid.

Jag ringde till gyn och sa att jag hade blivit hänvisad till dom av läkaren och berättade om mina smärtor vid samlag, vid mens och ägglossning.

Jag fick komma fort och snart ska dom kolla med titthål hur allt står till.