Jag har läst på många forum och i artiklar att helst ska vi med Endometrios helst klara oss utan Smärtstillande. (Läs gärna inlägget som heter kritik emot vården i Umeå. Där finns det en herre som menar att man ska lära sig hantera smärtan) Och jag har fler än en gång fått höra klagomål då jag förnyar recept (jag har dosering 4 x per dag vid Smärta och får ut 60 tabletter på 2 uttag, folk kan ju själva räkna ut att 4 tabletter under en dålig vecka inte ens räcker i en vecka om man tar max, men brukar försöka överleva på 2 om dagen) så jag har blivit tjurskallig igen och tar bara alvedon 665. Inte för att det ens hjälper men tramadol hjälper inte heller. Så då tar man de mindre sämre. Men jag vet att sist då det var på detta sättet så blev jag så dålig att min kille tvingade mig till sjukhuset och jag fick ligga inne. Jag bara väntar på att detta sker inom någon månad. Men samtidigt har jag inte ork att ta allt gnäll och misstänksamhet som jag känner att sjukvården lägger på mig. Som om jag vore en missbrukare, har inte ens tendens till det vad jag vet. Detta ser jag som ett problem med vården. Jag kan förstå att man inte vill göra folk beroende, och det är ju bra. Men jag känner samtidigt att med så mycket som inte tas på allvar med sjukdomen är smärtan även en. Jag har fått höra att man kan inte ha ont om man inte blöder och går på hormoner. Då ska allt vara bra. Jag blir bara ledsen. Inte bara för mig men för er andra som kämpar, blir misstrodda och nere för varje gång man får en motgånga. Stå på er om ni orkar. Och behöver ni stöd och råd så skriv här. För vi finns här för att ge råd. Hur man bäst får hjälp. Kom ihåg det alla! Och delge gärna era tankar kring detta. /Aleya - värd för endometrios