Känner samma här med det här med att skaffa barn. Jag och min sambo tänkte försöka efter nyår. Då ska jag sluta äta P-piller och skaffa ägglossningstest.. Vi vill ha barn och har kommit fram till att det kanske är bäst att pröva nu när vi är relativt unga.

Jag har faktiskt svårt för att acceptera den. Är, precis som ni, också lite orolig inför det här med barn men eftersom det är så pass långt bort (fyller snart 20 bara) är det inte jätteoroligt än. Dock tycker jag det är jobbigt att inte kunna prata om det öppet, det är ju en så pass intim sjukdom.

Jag pratar öppet om min sjukdom ändå, fast den är intim. Är det folk jag inte känner så väl, brukar jag bara säga att det är en sjukdom som hänger ihop med menstruationen. Men visst är det så, är väl tabulagt att prata om en sådan sjukdom.

Jag försöker prata lite om det men tycker folk reagerar så konstigt. Som att det är snuskigt på något sätt :P Ja, undrar varför det är tabu egentligen…

Tråkigt att folk kan vara så oförstående. Det är ju inget snuskigt alls med det egentligen, kvinnor har mens, så är det ju bara. Det ska inte behöva vara tabu över det hela. Så ser jag på saken, blir folk äcklade är det deras eget problem.

Jag måste säga att om jag pratar om sjukdomen så lyssnar folk och verkar intresserade. Så vet inte vad det beror på men det blir bara så. Men jag har inte så stort behov att prata om det irl. Har ju alla er här att diskutera med. :)

Vad bra att folk verkar intresserade. Nä, jag pratar inte så mycket om det Heller med andra. Men om folk undrar varför jag har ont och inte kan göra vissa saker, måste jag förklara. Men ingen har blivit äcklad eller så.

Ibland har jag riktigt ont i magen och då kan jag liksom inte dölja det, jag måste böja mig ner och pusta "aj" och då får jag alltid lägga till "jag har ont i magen", det är min Endometrios. Om folk inte vet vad det är försöker jag förklara och då säger folk liksom "nej men oj, usch, stackars dig" så de verkar i alla fall empatiska med det hela. Vissa blir dock helt tysta och vill inte alls prata om det :P

Eftersom min mamma är barnmorska är jag uppväxt med sexualkunskap vid köksbordet så mens, sex och allt sådant är inte tabu för mig. Jag är tillsammans med en kille vars familj är raka motsatsen! Haha ;)

#8 skönt att du växt upp i en avslappnad miljö. Men det låter ju bra, att folk verkar empatiska.  Man behöver det ibland. Tror en del tycker det är jobbigt att prata om sjukdomar, vissa är ju så har jag också märkt.

Jag har väldigt svårt att acceptera diagnosen. Jag har längtat efter barn i 8 år och försökte med min sambo i nästan 3 år utan resultat. Har en graviditet i bagaget -08, där jag valde att göra abort i v.14+1 p.g.a. att den blivande fadern (ej min sambo) misshandlade mig. Att då få beskedet av läkaren i samband med laparoskopin att chansen är liten att jag kommer bli gravid på naturlig väg känns fruktansvärd. Jag vill inte göra IVF (inte än på länge i alla fall), så beskedet var som att han sa att jag aldrig kommer att få barn. Det kanske jag aldrig kommer få heller. Det är väl det som smärtar mest, inte den fysiska smärtan.

Vad ledsen jag blir att höra det. :/ vad är det du inte tycker om med IVF då? Jag kommer nog göra det om min fästman och jag inte lyckas efter 1 års försök. Men jag förstår känslan.. det känns som man får en dom. Har gjort en abort tidigare i mitt liv i vecka 7+3. För pappan var missbrukare. . #10

#10 jag blev lika förbannad när min nya läkare sa samma. Det bästa för mig är att bara en sida är angripen av Endo och inte den andra. Jag fick höra av min läkare att jag bara skulle försöka i 6 månader och funkar det inte då så skulle jag ta IVF. Så ser ett hopp. Men jag förstår känslan. Men detta kanske är en klen tröst, men du har lyckats en gång. Jag har själv ett missfall i bagaget. Sen blir det inte lättare att se och veta att många av mina ex får eller ska ha barn. Då känner man sig ganska dålig. :(

Jag blir glad varje gång jag får tillfälle att prata om min sjukdom, så att fler får informationen och att det når ut. Min sambo pratar också öppet om min sjukdom - det enda jag vill är att ordet sprids och att det nån jädra gång kan börja klassas som den folksjukdom det faktiskt är.

Jag var 16 år när jag fick diagnosen och fick då höra att jag hade runt 30% chans att bli gravid. I dag är det tretton år sedan och vi ligger väl på 75% (?) i dag PLUS att vi får hjälp att ordna barn den dag som det tryter.

Helt ärligt drog jag mig för att berätta det här för min sambo, men när det väl var ute i luften blev det så normalt. Hen tog det jättebra, det är ju trots allt MIG hen är kär i. Det ÄR en del av mig, en del av oss, och efter alla år av feldiagnostiseringar och (extremt) dåligt bemötande i sjukvården så vill jag skrika ut det så att alla ska veta vad det är vi går igenom och vad det är.

#13 låter bra att du vill sprida sjukdomen. Jag fick diagnosen i september efter titthålsoperationen och berättade mycket om den då för människor i min omgivning. Men just nu är jag i en svacka och orkar inte prata med folk irl. Tänk vad det utvecklas inom forskningen. Men det behövs mer utbildning om denna diagnos inom vården. Skönt att din sambo tog det bra. Man kan ju inte rå för denna sjukdomen.

#11 Jag tror att allt som händer i mitt liv händer av en anledning. Om jag inte kan bli gravid på naturlig väg är det meningen att jag inte ska ha några barn. Då finns det en annan mening med mitt liv. Jag har diskuterat detta med sambon och vi känner båda att IVF är en för komplicerad metod för oss. Jag mår väldigt dåligt av hormoner och har svårt att tro att jag skulle orka med hormonbehandlingarna som IVF innebär. IVF känns helt enkelt fel för mig. Det kan ju såklart ändras med tiden, men i dagsläget är det inget alternativ.

Okej, förstår ditt resonemang. Så är det ju. Skönt att ni är överens. :)