Min historia har sin start i tidiga tonåren. Jag började menstruera när jag var 11 år, men de första 3 åren var jag helt smärtfri. Jag fick sedan från ingenstans extremt stark mensvärk, så stark att jag var tvungen att vara hemma från skolan då jag inte kunde röra mig. Varken Smärtstillande eller värme gav någon positiv effekt så det slutade med att mamma kontaktade läkare med förhoppningen att jag skulle få hjälp att hantera smärtorna. Väl hos läkaren fick jag beskriva mina besvär. Han skrev ut receptbelagda Smärtstillande och rekommenderade att jag skulle ta kontakt med barnmorska för att göra en gynekologisk undersökning och diskutera preventivmedel. Gynundersökningen visade inga avvikelser och barnmorskan skrev ut Follimin. Efter att jag började med p-pillerna blev blödningarna mer sparsamma och smärtorna inte lika starka även om jag fortfarande hade ont.

Efter 8 år slutade jag med p-pillerna då jag och min sambo ville försöka skaffa barn. Vi försökte i 1 år innan vi kontaktade kvinnokliniken för att göra en fertilitetsutredning. Proverna och undersökningarna visade inga avvikelser och vi stämplades som oförklarligt barnlösa, jag som sekundärt barnlös då jag som 18-åring blev gravid på första försöket (valde att göra abort i v.15 då den blivande fadern misshandlade mig). Vid sista samtalet med vår fertilitetsläkare frågade jag om man inte kunde göra en Titthålsoperation, men hon svarade att det bara var onödigt för risken fanns ju att de inte skulle hitta någonting. Hon menade på att jag i så fall skulle bli sövd och ha besvär efteråt i onödan. Jag kontaktade 1 år senare en annan läkare på kvinnokliniken och hon skickade en remiss utan att blinka. Vilken lycka!

Jag opererades 18/11-14. Jag kom till lasarettet kl.07 och skulle ha varit kvar över dagen, men jag fick lov att vara kvar över natten då operationen inte gick som det var tänkt. Jag fick inget besked om hur det hade gått, men när jag låg på uppvaket hörde jag två sköterskor gå igenom min journal och hörde då att man hade hittat någonting. Jag var alldeles borta i huvudet av alla morfin att jag inte kunde urskilja alla ord. Det enda jag fick veta på operationsdagen var att man hade opererat i närheten av urinblåsan och att jag var tvungen att gå med en kateter i en vecka.

På morgonen nästkommande dag kom läkaren in på mitt rum. Han berättade att man opererade i 90 minuter och att jag har Endometrios som vi befarade. Han opererade bort härdarna, som mest satt mellan urinblåsan och livmodertappen. Det fanns också lite kring någon äggstock eller äggledare och min vänstra äggledare satt fastväxt i fettvävnad, men det hade man åtgärdat. Han sa sedan att med tanke på att jag och sambon har försökt få barn i nästan 3 år utan resultat och med det faktum att jag har Endometrios så var IVF hans förslag om vi vill ha barn. Då brast det. Jag känner inte att IVF är rätt metod för mig, så det kändes som att han sa att jag aldrig kommer få några barn. Jag har inte hanterat den tanken ännu.

Efter operationen fick jag urinvägsinfektion, väldigt smärtsam underlivssvamp och blödningar. Idag mår jag helt okej och kämpar på. Just nu fokuserar jag på att kroppen ska må fysiskt bra, sen får jag ta itu med den känslomässiga biten. Jag var bergsäker på att jag hade Endometrios, men när jag fick diagnosen kunde jag ändå inte förstå det riktigt…. 

Jag har haft extrem mensvärk vid i princip varje mens i 10 år, så nu har jag blivit satt på Minipiller med förhoppningen att jag ska sluta blöda helt.