Kul att en kille hittade hit. :)

Välkommen får man säga! 🥳

Det var dock en före mig som grundade sidan, men hon hoppade av som värd och jag fick samtidigt min diagnos så tänkte att jag tar över.

Värst är nog inte smärtorna, utan för mig känns det som att jag är bara en halvt fungerande kvinna. Med det menar jag att endometriosen kan orsaka så att jag inte kan få barn naturligt.

Den andra jobbiga saken är när människor/sjukvården inte alltid tror på ens Smärta.

#1: Jag förstår lite att detta med att inte bli trodd av folk måste vara riktigt jobbigt.
Att behöva kämpa för att få folk att förstå att man är sjuk.
Hur hanterar du det?

Jag tycker smärtorna är det värsta. Jag har ingen aning om hur fertil jag är, det enda jag vet är att äggstockar är bra men jag har ärrbildning i livmodern. Jag vill egentligen bara skära ut alla kvinnliga reproduktionsorgan men samtidigt vill jag ha barn om något år. Smärtorna och att man inte blir tagen på allvar är värst faktiskt.

#3 Förstår att smärtorna och att inge bli tagen på allvar är riktigt jobbigt.
Hur hanterar du detta?

#2 Ja du… jag är ganska bra när det syns hårt då jag har smärtor. Då brukar inte folk misstro en.

Men det är ju inte lätt då kroppen är frisk på utsidan och är ett helvete på insidan.

#5: Förstår det…. när du säger att det är ett helvete på insidan, menar du dina känslor och sådant då?
Eller menar du just din äggstockar och så?

Jag kan inte riktigt hantera detta, har inget bra Smärtstillande mot smärtorna så jag härdar ut och när jag inte blir tagen på allvar försöker jag mota det genom att vara så påläst och vältalig som möjligt. Mer kan jag inget göra. Lätt att man bryter ihop ibland om jag ska vara ärlig. #4

#6 känslor, tankar och funderingar. och såklart om det finns fler härder.

Att nästan vilja brista i gråt för att man ser någon som är gravid.

#8: Förstår det…
Har du någon att prata med om detta, eller får du ta hand om alla tankar och sådant själv?

#9 pratade med min kille idag om detta. Sen sitter jag och tjötar i en grupp med, där man får ventilera sig.

Men just nu är jag mest orolig över hälsan. den är inte som den borde.

#10: Hälsan och om det är något tokigt med den, kan du ju kontakta läkarvården och be dem att kolla upp den.

Att ha ont och obehag jämt och ständigt är ju inte kul, alls. Men det tar nog ännu hårdare på en att bli misstrodd eller helt enkelt - inte få nog med förståelse. Att bara för att jag ler idag - så betyder det inte att jag har ont, eller en ständig obehaglig känsla. Att jag inte känner mig ledsen att jag känner mig halv.

Så om inte sjukdomen vore nog, så är det förståelsen som tryter, som tar hårdast skulle jag säga.